Familjen är ute och åker bil. På vägen passeras ett av stadens djursjukhus. Detta har Mollan redan tidigare snappat upp, och när hon nu åker förbi där igen fäller hon följande monolog:
"Där är sjukhuset. Bara hundar och marsvin får vara där.
Kan jag få lite tomat och gurka, säger marsvinet.
Det är bara hundar och marsvin som får vara där. ... Och kattar."
** Bonusinformation:
Molly kan böja djurarter i plural. Hör bara:
katt - kattar
får - fåror
Det är frukost igen. Mamma och Molly äter yoghurt och macka. Molly sitter och pratar om ditten och datten och mamma läser tidningen.
"Jag tycker om dig så mycket", säger Molly till mamma, lägger huvudet på sned och kikar lite.
Mamma svarar att hon tycker om Molly mest av allt i hela världen. Molly flinar och blir tyst.
"Eller, jag tycker om pappa", säger hon sen och kikar busigt på mamma.
"Gör du? Tycker du inte om mig längre då?" säger mamma och spelar med.
"Nej, pappa", svarar tvååringen glatt.
Det är snabba växlingar i Mollys hjärta.
Pappa och Mollan är i skogen och kikar efter blåbär och annat spännande. Under denna upptäcktsfärd råkar de på ett hål i marken. Pappa förklarar för Molly att det är grävlingen som bor i hålet.
När skogspromenaden är över och äventyrarna är tillbaka hemma hos mamma igen ber pappa Molly berätta för mamma vad de såg i skogen.
"Vem var det som bodde i hålet i marken?" frågar han för att leda in på rätt spår.
Molly funderar ett tag, gräver i minnets arkiv. Sen kommer hon ihåg.
"Fulingen!", utbrister hon glatt.
I Mollys sommargarderob ingår ett antal byxor av kortare modell, så kallade piratbyxor. Dessa används flitigt, och så är fallet även denna morgon. De hänger på kanten av skötbordet och väntar på Molly när det är dags för påklädning.
"Så tar vi de hääääär byxorna", säger mamma och håller fram piratisarna.
"Som man kan prata med", säger Molly.
Mamma förstår först ingenting, men inser sedan att det såklart låter som att byxorna heter PRATbyxor. Och då är det ju klart att man kan prata med dem.
Mamma, pappa, Maja och Molly är på affären för att handla lite. Mamma är sugen på smågodis och förser sig med en påse och en sked avsedd för ändamålet. Lilla hjälpsamma fröken tar också en sked. Mamma visar vilket godis hon vill ha, och Molly plockar med stor koncentration ett par bitar och stoppar med vördnad ner dessa i påsen. Uppgiften tas på stort allvar, ingen tvekan om det. Sedan skiner hon upp och tittar på mamma.
"Vad ska vi hitta på för nåt nu då?", undrar hon glatt, i jakt på nästa sort att stoppa i påsen.
Mamma och Molly är på väg från dagis till affären. Idag är det sandalväder, solen skiner på mor och barn där de går. Så uppenbarar sig plötsligt ett stooort bevis på gårdagens regnväder; en vattenpöl. Där ligger den och påkallar uppmärksamheten från vår lilla Molly.
"Vilken stor vattenpöl!" utropar hon imponerat och ställer sig precis vid vattenkanten. Kikar på pölen som för att riktigt suga i sig storheten hos denna samling vatten.
"Det är en djup vattenpöl", fortsätter hon drömmande, "... som man kan kliiiiiva i....".
Det är frukost. Mamma och Molly sitter vid bordet och pratar lite. Samtalet kretsar plötsligt kring tårta, detta himmelska fenomen som Molly har sett dyker upp ibland när något firas lite extra.
"När Anton fyllde fick han tårta!", deklamerar Molly.
"När jag fyllde fick jag tårta!", fortsätter hon.
Mamma håller med.
"Hade du bakat den?", frågar hon mamma. Och det hade mamma gjort.
"Då hade du bakat den åt mig", drömmer sig Molly bort.
"... Och så hade du vindruvor på den...".
Det är inte svårt att se hur väl denna kulinariska upplevelse har etsat sig fast i minnet.
Det är morgon. Mamma, pappa och Maja ligger kvar i sängen och drar sig. Molly far runt som en liten tok, in och ut ur sovrummet. På väg tillbaka mot familjen råkar hon vid en av dessa rundor släppa en ganska rejäl rap.
"Vad gjorde jag?! Rapade gjorde jag! Ursäkta!", ropar hon glatt och störtar vidare in mot sängen.
Molly och Maja är i vardagsrummet och läser lite i en bok, när en geting uppenbarar sig ovanför deras huvuden. Då dessa flygande odjur är många och lite påträngande i år har pappa tagit det som uppgift att förpassa dem till livet härefter så snart som de påträffas i lägenheten. Han kommer därför med det elektriska tennisracket och gör processen kort med getingen. Molly funderar vidare på det här med getingar.
"Dom är inte farliga", säger hon lite trevande.
Mamma talar om för Molly att de inte är farliga, men att de kan stickas ibland.
"De är lite vassa", blir kontentan av samtalet. "De kan vara lite vassa ibland."
Pappa har nackspärr idag. Han går lite stelt och grinar väldigt illa när han är tvungen att röra huvudet det minsta lilla. När Molly försöker klättra på honom skriker han till, så Molly är medveten om att pappa inte riktigt är som han ska idag.
På eftermiddagen blir det mellis. Pappa står vid bänken och fixar med en persika. Molly står bredvid. Hon tittar på pappa och lägger huvudet lite på sned.
"Är du lite trasig i nacken, pappa?" undrar hon.
Pappa och Molly sitter på balkongen i sommarvärmen. Tyvärr bor det en hel uppsättning getingar i närheten av nämnda balkong, vilket gör att besöken av dessa flygande eländen blir ganska många på en dag. Därför har familjen införskaffat ett elektriskt tennisracket, som man kan slå iväg getingarna med och samtidigt ge dem en rejäl kyss i hopp om att de dör.
Just idag har pappa fått tillfälle att använda tennisracket ett flertal gånger. Molly har uppmärksammat detta och pappa och hon pratar lite om racket. Pappa talar om att man kan slå getingarna med det och att det kommer ström i strängarna när man trycker på en knapp. Det här fattar Molly.
"När du trycker på knappen gör flugan illa sig", sammanfattar hon.
Kan man uttrycka det bättre än så?
Familjen är och handlar på Den Stora Livsmedelsaffären. Molly har bestämt vägrat sandaler, och är följaktligen barfota när alla ska in och ut ur affären. Detta, i kombination med att parkeringen utanför nämnda affär är ganska så stor och full av bilar, gör att pappa bär Molly på armen till och från bilen. Detta känns inte som en bra lösning tycker Molly. Hon chansar, drar en rövare utifrån ett samtal som utspelats dagen innan mellan pappa och henne, om att be snällt.
"Kan man kanske gå lite?" undrar hon med vänlig och ljus, prövande stämma.
Svaret blir att Nej, det kan man inte. Inte ens när man ber så snällt som Molly just gjorde.
Såhär på sommaren faller mammas och pappas lust att laga mat till väldigt låga nivåer. Är det dessutom en varm och solig sommardag är matlusten lika med noll, och att komma på förslag till middagsmåltiden blir till ett nästan oöverstigligt hinder.
Vanligen tycker mamma och pappa att Mollan ska få lagad mat på kvällen. Idag blir det dock inte så. På middagsbordet serveras kräm, yoghurt, smörgåsar med diverse pålägg samt kokt ägg. Molly ser allt dukas fram och sätter sig sedan till bords. Greppar tag i en tunnbrödssmörgås och utbrister triumferande:
"Vi äter frukost! Frukost äter vi!"
Det är morgon. Mamma hänger sig åt en av de tråkigare saker som kommer med amning, nämligen tömning av matförråd medelst bröstpump. I detta ögonblick stiger Mollan in. Hon tittar förundrat på mamma.
"Vad är det där?" undrar hon.
Mamma förklarar att det är en liten pump.
Då skiner Mollan upp. Helt plötsligt är föremålet placerat i sitt sammanhang.
"Sån som man har till cykeln!" strålar hon.
Senare samma morgon är pumpen ställd i disk-kö på bänken. Mollan är själv i köket. Pappa kliver in i jakt på frukost. På golvet i köket står Mollan med pumpen mot sin lilla bröstkorg och grejar.
"Såhär gör man med cykelpumpen", förklarar hon för pappa.
Det är kväll och snart läggdags. Mollimollan springer runt nakenfis. Mamma sitter i soffan. Under en av sina rus-rundor stannar Molly till hos mamma.
"Mamma är nakenfis!" säger hon.
Mamma håller inte med, då hon har såväl kjol som tröja på sig.
Molly inser att bluffen har blivit synad, och begrundar ett tag.
"Mamma är nakenfis i duschen!", blir hennes nästa drag.
Mamma, Maja och Molly är hemma och skrotar. Plötsligt kommer Molly på att hon vill ha sina äggformade maraccas. Mamma tar fram dem och ger dem till henne.
"Pia kan spela gitarr!" informerar Molly om dagisfröken. Mamma håller bara med, då detta är redan känd information.
"Pia spelar gitarr", konstaterar Molly torrt. "Molly spelar ägg."
Molly och pappa befinner sig på en parkeringsplats med massor av bilar. Bak på en del av bilarna finns det dragkrokar, med plastkåpor på. Det tycker Molly är lite spännande.
"Vad är det här, pappa?" frågar hon.
Pappa förklarar att det är ett skydd för dragkrokarna.
"Dragkroken är den där lilla kulan bak på bilen", fortsätter han.
"Ja!", säger Molly. "Kulan har en liten mössa på sej!"
Molly och mamma är på balkongen och äter kiwi. Molly pekar med en litet finger på balkonggolvet och den tillhörande väggen.
"Här bor vi!" säger hon. "Här bor vi, mamma!"
Mamma håller med, för det gör vi ju.
"Bredvid grannen!", säger Molly och äter vidare på kiwin.
Ibland fylls hela mammas hjärta av lycka, svisch sådär på ett ögonblick. Det händer ibland, av de mest oväntade saker, och man vet aldrig riktigt när det slår till. Den här morgonen infann sig ett sådant ögonblick.
Molly ska till dagis. Maja ska få åka vagn dit och ligger och väntar i liften på att mamma och Molly ska bli klara. Maja tycker inte att det är särskilt roligt att vänta, och det låter hon mamma veta. Hon skriker och skriker i liften.
Molly sätter sig bredvid liften och tittar ner på Maja. Hon klappar henne lite på kinden som för att trösta.
"Molly tycker om lillasyster", säger hon kärleksfullt.
Mamma sitter i soffan och ammar Maja. En scen som är ganska frekvent förekommande numera.
Mollan försvinner in på sitt rum, för att strax återvända med sitt eget lilla barn, Bäbiskaninen. Hon bär den så fint på ena armen och Bäbiskaninen ligger så bra i famnen på sin lilla mamma.
"Bäbiskaninen är hungrig", säger Mollan bekymrat.
Hon drar hårt i tröjan, så magen och bröstkorgen kommer fram. Fortfarande håller hon lilla kaninen i famnen.
"Bäbiskaninen kan äta på Mollys tuttor!" säger hon omtänksamt och håller upp kaninen mot bröstet.
Den här gången är det mamma som har vissa problem med att hålla sig allvarlig.
